stranden

Ingen syntes därpå, ej en gång man märkte en styrman, rodret dock lette sin buktiga väg bland klippor och blindskär, liksom bodde en ande däri: när det nalkades stranden, 160 revade seglet sig självt, och, ej rört av människohänder, ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Som vågor välte än sorg, än harm 5 uti hans barm; och tempelbranden rök än från stranden.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Han gnuggar ögat, han lägger handen utöver pannan och ser åt stranden, men hur han gnuggar, och hur han ser, han finner icke sitt Framnäs mer.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Så länge ännu solen tömmer 2 sin purpurglans på blomstren varm, likt rosenfärgat skir, som gömmer en blomstervärld, min Ingborgs barm; så länge irrar jag på stranden, av längtan, evig längtan tärd, och ritar suckande i sanden det kära namnet med mitt svärd.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Allt är berett, Ellida spänner redan 255 de mörka örnevingarna till flykt, och friska vindar visa vägen från, för evigt från den vantrofyllda stranden.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Jag frågar dagen, var han såg dig sist, jag frågar natten, men de tiga still, 410 och havet självt, som bär dig, svarar på min fråga endast med en suck mot stranden.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

De stormade mot stranden, där tröttat drakskepp stod, och Fritiof satt å sanden och talte kraft och mod.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Men på stranden stod 1 kung Helge och kvad med förbittrat mod, och till trollen han bad.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

Men läggen oss, I söner, i högar två 37 på var sin sida fjärden vid bölja blå; ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden, och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

Fritiofs Saga Esaias Tegn��r 1814

När jag frågar David hur de gör beskriver han hur de varje morgon går utmed stranden med hunden och inte pratar om evenemanget över huvudtaget.

Museum Blogs 2009